omattvarajag

Idag har Cliff Lucas assisten jobbat sin sista dag. Och de blev jobbigar än jag trott,, Tårarna rann på både mig och Lucas..

De är ju så att när man jobbar som persolig assisten så blir man inte bara assisten man blir liksom en med oss en i fammiljen.. Att sedan cliff hat  varit i hop med hans syster gör ju de hela lite extra..

Men som ass får man se familjen i från alla håll Inte bara den men jobbar med utan Cliff har ju varit hos oss när man varit ledsen och gråtit När man skrattat så magen krampar..vi har varit i väg på Road tripps och badturer äventyr med storhandling och lussebak.. Han har varit en del i vår vardag i fem år. fem år de är väldigt långt tid som assisten

Jag är vädligt glad att vi fått ha de så här.. att jag kan känna mig trygg och kunna lämna "över" så mycket

För att vara assisten handlar ju inte bara om att "sköta" lucas med omvårdnad.. utan att göra en så meningsfull dag att få lucas att må bra och mutiverad..

Cliff har varit duktigt på att vara påhittig han har varit flexsibel och inte rädd för att arbeta..för hur långa tar ner än gärna med sig "sitt jobb med sig hem" lucas och cliff lanande och vad som häder de vet vara dom..

 

jag skulle kunna skiva en lång lång blogg om roliga saker som hänt under denna tiden..

de har oxå varit lite "gnabb" små saker som löste sig snabbt

 

klart så kommre de en ny assisten han börjar på tisdag

cliff kommer alltid att vara  första assisten och så blir bra.

 

jag önskar honom all lyckar i framtiden,,, du vet ju var vi bor och du är alltid välkommem hi

vi finns här för dig,,, så mycket du gjort för oss så klat att vi för fid när du behöver

 

tack cliff du har verkligen gjort mycket för lucas och gör oss

 

 

glöm inte bort oss

Idag har Cliff Lucas assisten jobbat sin sista dag. Och de blev jobbigar än jag trott,, Tårarna rann på både mig och Lucas..

De är ju så att när man jobbar som persolig assisten så blir man inte bara assisten man blir liksom en med oss en i fammiljen.. Att sedan cliff hat  varit i hop med hans syster gör ju de hela lite extra..

Men som ass får man se familjen i från alla håll Inte bara den men jobbar med utan Cliff har ju varit hos oss när man varit ledsen och gråtit När man skrattat så magen krampar..vi har varit i väg på Road tripps och badturer äventyr med storhandling och lussebak.. Han har varit en del i vår vardag i fem år. fem år de är väldigt långt tid som assisten

Jag är vädligt glad att vi fått ha de så här.. att jag kan känna mig trygg och kunna lämna "över" så mycket

För att vara assisten handlar ju inte bara om att "sköta" lucas med omvårdnad.. utan att göra en så meningsfull dag att få lucas att må bra och mutiverad..

Cliff har varit duktigt på att vara påhittig han har varit flexsibel och inte rädd för att arbeta..för hur långa tar ner än gärna med sig "sitt jobb med sig hem" lucas och cliff lanande och vad som häder de vet vara dom..

 

jag skulle kunna skiva en lång lång blogg om roliga saker som hänt under denna tiden..

de har oxå varit lite "gnabb" små saker som löste sig snabbt

 

klart så kommre de en ny assisten han börjar på tisdag

cliff kommer alltid att vara  första assisten och så blir bra.

 

jag önskar honom all lyckar i framtiden,,, du vet ju var vi bor och du är alltid välkommem hi

vi finns här för dig,,, så mycket du gjort för oss så klat att vi för fid när du behöver

 

tack cliff du har verkligen gjort mycket för lucas och gör oss

 

 

glöm inte bort oss

ja nu har vi vinter.. alla som gnällde innan om att vi inte hade snö Nu är den här och det är med blandade känslor kan jag säga..

Har varit ute idag med hundarna idag.. och hundarna gillar snön.. Kanske just för att de inte minns hur länge den ligger Hur drygt de är Då de tycks komma som en nyhet varje gång jag släppt ut dem.

Aima älskar ju att man kastar boll med henne och sen ska hon hämta den om duktigt komma tilbax till mig med den.. Hon har bara missat den lilla detaljen att en snöboll  i snömassorna och de är inte lätt att leta upp den.. men Aima gillar och vifta glatt på svanen och gräver efter just den lilla snöbollen jag kastade :-)

Nema älskar oxå snön och likt en säl eller utter dyker hon ner i driverna och är så lycklig. precis som bara en hund kan vara..

 

 

 

 

Idag har/ är jag vädligt gnällig.. så om du inte vill läsa ett gnäll inlägg kan du hoppa lästa.. du som fortsätter.. glm inte att jag varnade..

De är väl så att vissa dagar är bara väldigt jobbiga eller tunga kanske jag ska säga..

De började med att en polis ringde och väckte mig.. okej att polisen är en rättvsians man men att ringa kl 800 på min sovmorgon borde inte vara okej.. Dessutom ville han inget.. De va ju så att jag körde av vägen i går.. de va vädligt halt och jag kom liksom utanför vägen när jag vajade lite för bussen som va tvungen att kra över på min körhalva för att komma fram.. de händer inget med mig eller min bil utan den gled ner i diket och där stod vi..bilen som va bakom mig bromade och bilen som va efter henne han inte med utan körde på henne lite baktill.. inga skador alls lite utan de va typ en avåkning.. I mitt fall va de stora att ingen stannade för att hjälpa mig upp utan jag stod där i ca 10 minuter innan han som kört på ilen bakom kom tillbaka och då stannade en annan bil för att hjälpa mig upp.. 

hur som helst så ville polisen bara veta om de blev några personskador och de blev de ju inte..

 

så började min dag.. klev upp och ut med hundarna i denna trista snö som dessutom är vädligt hal.. jag märkar då att min knä som jag har haft besvär med ett tag nu oxå är på ett extra tjinkigt humör idag och påminner mig om att de är någon knas med detta knä..

 

jag hade en telefontid till den danska läkaren i går.. den danske läkaren skulle ringa mig mellan 15-16 men de passade han bättre att ringa kl 0900 på morgon och då hade jag inte telefonen på mig..så han pratade in ett ohörbart medelande om att jag har "en mus i mitt knä" de låter ju inte så bra så jag bergiper ju att jag har ont..

så jag fick ju ringa upp min vårdcentral idag för att försöka reda ut vad de är jag har i knäet och vad man kan göra åt de..

hon snälla ssk försökte verkligen hjälpa mig men de va inte så lätt.. han skulle ju ringt kl 15 o ingen vet varför han inte ring då.. han hade skickat en remiss till ortoped för musen i knäet.. den hade han skickat till Capio i Kristianstad.. de är bara de att den läkaren är i broby oxå.. väntetid i 8 veckor,,

jaha ska jag ha de så här i 8 veckor då?? nä de va ingen som kunde hjälpa mig,, utan de är att kämpa på..

 

 

Idag skulle mamma och Kurre fyllat år.. mamma skulle blivit 63 och kurre 46.. de fyllade år på samma dag . mamma fick kurre på sin 17 års dag..

när jag tänker på mammas korta liv blir jag ändå lite förundrad över vad mycket hon hann med. Mamma fick 42 århär med oss.. hon hann få tre barn gifta sig bli änka och sedn hämta sig från den.. skaffa sig ett liv ett jobb och sen slog cancern till.. mamma fick redan på att hon hade en hjärntumör på sin födelsedag.. tre månader senare fanns hon inte mer..

 

saknaden är stor och den blir extra stor dagar som dessa när de skulle fylla år..och nu när minnesdagarna kommer.. kurre dog i mars mamma i april.. så de är ju inte bara med glädje man tittar framåt..

 

idag har jag haft en sådan dag som man bara vill ska försvinna... vill bara att den ska ta slut att de ska bli en annan dag som förhoppningsvis är så mycket bättre..

 

hoppas att de har de bra där uppe i evigheten... måsta bara erkänna att de är jävligt tomt här..

 

 

 

Vi har alla våra olika livsöden.. våra bördor.. våra olika historier. den ena tycks kanske vara tuffare än den andra.. dock har jag svårt att tänka mig hur man skulle kunna mäta detta

ofta när jag  berättar min historia om mina föräldrars tidiga död Lucas olycka min brors död och allt helvete som va mellan mig och flickornas pappa så för jag ofta höra "hur orkade du" Fy va hemskt..

o ja de va vädligt jobbigt de va vädligt tufft och de va vädligt sorgligt..Lucas olycka är de som satt mest spår i mig på så vis att jag kände att allt helvete skulle drabba mina barn nu då...

men på någotis hittar man strategier så att man klarar att överleva... jag va väldugt depp efter lucas olycka och efter som jag själv inte va med i själva olyckan så blev de min plikt att alltid va där för lucas,.. hjälpa honom tvätta honom träna honom..

efter ett tag insåg jag att detta jag håller på med är ganska osunt.. lucas ska ju växa upp till en riktig karl inte en mammagris

 

jag släpte in assarnna.. personlig assistans i hemmet...och de blev bra,,,

men hur som helt livsöden..jag menar inte att mitt historia ska va <<<aaww vad synd att de hände...

för lucas finns här och han kommer få uppleva saker om än på ett anpassat vis..

han andas han finns han pratar och trilskas..

 

de jag har varit med om jag gjort mig till den den jag är idag..

 

vi kan inte mäta våra sorgligheter.. Vi kan inte mäta vår lycka... men vi kan tänka efter Hur har jag de? 

 

ofta när man hör andra berätta om sina liv så tänker jag.. oh de hade jag aldrig orkat gå igneom eller hu så tragiskt

fast jag vet att den personen vet ingen annat ju..

jag vet ju inte hur de är att vara mamma till fyra friska barn..

jag vet inte hur de är att ha föräldrar i vuxen åler.. 

jag vet hur de är att vara jag och de ska jag göra bra..

 

jag ska göra de bästa jag kan av mitt liv.. 

 

 

saknaden efter de som inte finns är något man likosm får leva med... som en jävligt jobbig livsovänn följer de en.. sorgen kan ploppa upp som mest när man hör en sång, känner en doft eller tänker en tanke.. ibland är de just bara en tanke som bara slår till men man kan liksomm hantera de och tänka klart igen..

men som idag .. en stakt känsla i mitt hjärta bara kom och jag fick en sådan lust att ringa min bror.. min fina storebror.. de är så mycket jag vill berätta för honom nu.. så många råd jag behöver ha så många frågor som jag behöver svar på.. så många kramar jag vill ge.. så mycket  så mycket... vart ska jag göra av allt??  

 

jag brukar tilllåta mig själv att deppa ett tag.. en stund några tårar och sen kommer liksom orken tillbaka.. och min tro är att de är just min bror som ger mig den orken att orka vidare.. broren.. pappa eller mamma.. kanske allla tre till och med..

 

 

i mrose kom ju de och vad kah uppfattat som skulle titta på de börrar som skulle breddas... kl 7 va de bestämt att de skulle komma så både jag och son skulle bara klara ..jag sa till lucas att de tar nog inte så lång stund att titta på dom..så vi planerade att lägga oss i soffan och softa till en film..

men hantverkarna hade andra planer... dörrarna skule bytas och breddas idag...

då de va bara att se glad ut

och glada är vi.. äntligen kommer lucas in ocg ut med sina hjälpemedel.. man kan kalla dea fas 1 för nu ska vi köra på med fas två och de är köket...

 

hur som helst så blev de en mysstund med sonen, vi kollade TED.. en annerlunda film må jag säga

 

sen kom lucas ass cliff.. han berättade att han skulle sluta hos oss...han har fått ett annat jobb..

lucas blev klart jätte ledsen,,ja jag oxå men för lucas har ju hans assar blivit vänner...

 

nu i kväll kom de brytet totalt.. han har tappat lusten för allt... han vill inte på bercca resan han vill inte till cypern han skiter i allt.. 

försöker prata med honom men tänker att de bästa är nog att låta honom vara ledsen ett tag,,

 

jag förstår honom de är som sagt inte bara en ass utan en vän som varit nära honom i 5 år---

 

 

lite bilder när lucas spelade cup

Jag är en kvinna som gillar att prata.. gillar diskussioner och tycker de är lärorikt att höra andra människors åsikter

alla har vi våra livsöden och våra bördor..

de e klart att man själv tycker man är vädligt hårt drabbad.. jo jämnföresle till vad?? och vad vet jag hur vem jag skulle varit om jag inte varit med om de jag varit med om...

nu menar inte jag att jag är tacksam över att mamma och pappa inte finns.. jag menar att jag vet ju inte hur de är att ha en mamma och pappa i vuxen ålder..de har jag aldrig upplevt..

Jag vet att de gör jävligt ont att sakna dom och att sorgen är tuff... men de vet inte du som har dina kvar..

 

Jag har och tycker att livet är tufft jag har gråtit många tårar och kommer gråta många till..

 

Min storebror som snart skulle fyllt 47 år fick inte heller vara med oss längre... jag har varit utan honom i 7 år snart

7 tuffa år

men jag vet att ingen av mamma pappa eller min bror ville dö.. alla tre ville leva vidare men de fick dom inte ödet hade plaerat något annat för dom.. som inte jag kunde styra över

men jag vill tror att de ville jag skulle leva vidare... att jag skulle ha de bra och vara glad..

så jag lever vidare jag är glad och tacksam för att jag får vara med..

för allt jag får uppleva som inte de fick..

de är förfärligt att de inte finns de är sorgligt men de blir inte mindre sorgligt om jag lägger mig i sängen och gråter resten av min tid..

 

jag hedrar min mamma pappa och bror genom att forsätta leva fortsätta kämpa...

 

gone but not forgotten

sedan i går när lucas AT va här hemma med div hjälpmedel tänkt mycket på lucas och hans situation..

Vi som kan gå, har fungerade armar och ben är ganska så bra på att ta saker förgivet.. de är inte givet att kunna pilla sig i näsan  när de kliar där.. eller rensa öronen efter duschen.. ta av sig tröjan när man är varm eller kamma frillan till discot..Lucas kommer alltid att behöva hjälp och stöttning....

I fredags va hans AT här.. hon hade bland annat me disg en ny duschstol en duschstol som lucas sälv valt.. och detta låter väl helt rätt och riktigt.. .. de är bara de att lucas valt en duschpall en vanlig stol typ.. hans behov säger att han behöver en på hjul altenativ en han kan köra/förflytta själv.. Lucas tycker att en pall är fullt tillräcklig..

 

Jag känner att jag bokstavligen är fast mellan två stolat..

ska jag köra över lucas helt och säga att den kommer inte att fnka.. de är jätte svårt fär dig att ställa dig upp när vi ska tvätta rumpan,, de är tung för oss som hjälper dig och de kommer bli jobbigt för dig att förslytta dig till och från den??

eller ska jag låta honom "komma fram till" detta sjäv??

 

hur blir de när han kommer att upptäcka att detta inte funkar? Tänk om de funkar då?

Förskte att lucas själv skulle tänka på de här med självständighet och att om han ska vara själv när han duschar.. hans svar är "mamma jag kan ju kalla på dig" o jo de kan han,, jag kommer finnas där...

 

klart gossen ska prova en duschpall.. han vill ju vara som alla andra fast på sitt vis..

 

Lucas fick även en handskena.. de är så att lucas nu fått de vädligt svårt att sträcka ut sina fingrar när han har handleden rak.. musklerna räcker inte till.. detta är ju pågrund av hans ökade spändhet..

vad kan kan göra åt de är antagligen operation..

hur många operationer ska denna killen gå igeom..

 

en ska som jag upptäckt nu under advent och jultider är att lucas sover mycket bättre nu när de varit lite tänkt lite här och där i huset

de är ju så att lucas på natten kallar och i bland vill han bara kolla så att vi är här... de har funnits nätter då ka suttit inne hos honom bara för att han inte ska vara otrygg..

 

och min teori är att när lucas vaknar på natten ser han ju inget.. inte många som gör de mitt i svarta natten.. me vi kan ju tända en lampa.. men om då lucas ligger på sidan kan han inte de för han kan inte alltid vända sig själv

och då tror jag att i den mörka natten blir de oroligt för honom att vakna och inte se

så jag tror att de kanske blir lite bättre lite tryggare för lucas om de finns lite ljus

 

och andra sidan de är ganska mysigt att sitta och titta på honom när han sover.. men hur mysigt tycker han att de är

Han ska ju växa upp till en man.. en karl.. då kan man inte ha mamma sittandes brevid sig.. hur skulle de se ut??