omattvarajag

Vi har alla våra olika livsöden.. våra bördor.. våra olika historier. den ena tycks kanske vara tuffare än den andra.. dock har jag svårt att tänka mig hur man skulle kunna mäta detta

ofta när jag  berättar min historia om mina föräldrars tidiga död Lucas olycka min brors död och allt helvete som va mellan mig och flickornas pappa så för jag ofta höra "hur orkade du" Fy va hemskt..

o ja de va vädligt jobbigt de va vädligt tufft och de va vädligt sorgligt..Lucas olycka är de som satt mest spår i mig på så vis att jag kände att allt helvete skulle drabba mina barn nu då...

men på någotis hittar man strategier så att man klarar att överleva... jag va väldugt depp efter lucas olycka och efter som jag själv inte va med i själva olyckan så blev de min plikt att alltid va där för lucas,.. hjälpa honom tvätta honom träna honom..

efter ett tag insåg jag att detta jag håller på med är ganska osunt.. lucas ska ju växa upp till en riktig karl inte en mammagris

 

jag släpte in assarnna.. personlig assistans i hemmet...och de blev bra,,,

men hur som helt livsöden..jag menar inte att mitt historia ska va <<<aaww vad synd att de hände...

för lucas finns här och han kommer få uppleva saker om än på ett anpassat vis..

han andas han finns han pratar och trilskas..

 

de jag har varit med om jag gjort mig till den den jag är idag..

 

vi kan inte mäta våra sorgligheter.. Vi kan inte mäta vår lycka... men vi kan tänka efter Hur har jag de? 

 

ofta när man hör andra berätta om sina liv så tänker jag.. oh de hade jag aldrig orkat gå igneom eller hu så tragiskt

fast jag vet att den personen vet ingen annat ju..

jag vet ju inte hur de är att vara mamma till fyra friska barn..

jag vet inte hur de är att ha föräldrar i vuxen åler.. 

jag vet hur de är att vara jag och de ska jag göra bra..

 

jag ska göra de bästa jag kan av mitt liv..