omattvarajag

saknaden efter de som inte finns är något man likosm får leva med... som en jävligt jobbig livsovänn följer de en.. sorgen kan ploppa upp som mest när man hör en sång, känner en doft eller tänker en tanke.. ibland är de just bara en tanke som bara slår till men man kan liksomm hantera de och tänka klart igen..

men som idag .. en stakt känsla i mitt hjärta bara kom och jag fick en sådan lust att ringa min bror.. min fina storebror.. de är så mycket jag vill berätta för honom nu.. så många råd jag behöver ha så många frågor som jag behöver svar på.. så många kramar jag vill ge.. så mycket  så mycket... vart ska jag göra av allt??  

 

jag brukar tilllåta mig själv att deppa ett tag.. en stund några tårar och sen kommer liksom orken tillbaka.. och min tro är att de är just min bror som ger mig den orken att orka vidare.. broren.. pappa eller mamma.. kanske allla tre till och med..