omattvarajag

vi är alla olika på att öppna oss.. att prata för oss anförtro sig saker till någon..de  gör en dirket sårbar och har man en gång anförtrott sig till fel person en gång aktar man sig vädligt för fel person en gån aktar man sig väldigt noga att göra om de igen..

 

när olyckan med lucas hände va de som en autopilot tog över mig,mitt inre mina känslor. att finnas där för lucas va nummer.. när jag satt där på NIVA med lucas och tittade på honom.. denna lilla lilla kropp med alla dessa slangar.. ljud pip sköterskor alla som hade makten öven min son och jag som va/är mamma kunde bara sitta där och hålla hans lilla hand.. smörja honom när hans hud va torr .. prata med honom.. fick aldrig vara ensam med honom de fanns alltid någon i rummet..

 

jag begriper att de va så de va tvunget att vara .

 

mina känslor blev inte mindre känbara för de..

 

när sedan lucas vaknade och vi fick åka till kristianstad kunde jag vara där mer för lucas.. jag va hos honom dygnet runt.. hjälpte honom på dagen vände honom på natten.. och de va just på natten känslora kom.. på natten när lucas somnat och man satt där i rummet som va helt mörkt tårarna bara rann

 

jag tänkte att de va skit jobbit för mig.. och dom tankarna gav mig sånna skuldkänslor.. vad hade jag att känna de jobbit för? de va ju lucas som kämpade mest.. 

 jag ville finnas där för honom.. kunde inte släppa in någon annan.. ändå kände jag sig så jävla maktlös och liten..

min son som jag skulle ta hand om.. som jag skulle finnas för.. och här satt jag och tyckert synd om mig själv..

så tramsigt..

eller va de helt naturligt ?

 

jag älskar att vara med min son.. älskar varje stund av de..

 

tycker de är jätte jobbit när han inte är hemma .. saknar honom så

 

när lucas kom hem från sjukhuset va jag hemma med honom helt.. jag delade alla stunder på dagen och på natten med honom... vi gjorde allt tillsammans..

detta gav mig en känsla av att hjälpa honom att på någon viss ställa till rätta den oreda som skett..

 

detta blev så klart en ohållbar situation.. Lucas och jag belv liksom ätta om ett.. lucas behövde aldrig berätta om något som hänt under dagan.. jag va ju där ändå.. alla upplevelser lucas upplevde under dagen delade jag med honom..

 

så en natt.. tog jag ett snack med mig själv.. jag vill ju att lucas ska bli en man.. att han ska blir så självständig han bara kan och då kan man ju inte ha sin mamma i hasorna..

 

jag ansökte om assistans..

 

att lämna över lucas va en tuff beslut men när man sitter vid middagsbordet och ser lucas glädje när han berättar vad han varit med om under dagen. eller när han ler att han har hemligheter.. de är glädje om inte lycka..

 

nätterna när jag sitter och tittar på lucas när han sover finns än.. när jag sitter och håller hans hand.. och är helt förtvivlad över detta finns oxå och de kommer att finnas..

 

jag kommer alltid finnas för lucas.. kommer försöka att göra de rätta för honom kämpa för hans rättigeheter 

 

och jag kommer att erkänna för honom hur ledsen jag va när allt detta hände hur glad jag är över att han kämpat så 

hur stolt jag är över honom..

och hur rädd jag är att något ska hända honom..

 

Jag är en mamma... som kan gråta som kan skratta