omattvarajag

Jag och min far

Ibland utan man jag riktigt vet varför så kommer känslor minnen upp i huvudet.. Minnen som jag vill minnas men som inte är så lätta att minnas..

känslor som jag blir ledsen över... 

 

en sådan situation uppkom idag när jag låg och tittade på så mycket bättre och Magnus Uggla framförde Jag och min Far..

 

mina tankar gick direkt till min bonuspappa jack han dog för snart två sedan..

han va inte min biologiska pappa men han fanns där alla tuffa år han fanns där och delade glädjen när mina barn föddes och han va med om dagen då jag stod brud i kyrkan..

 

han blev sjuk och låg på sjukhuset ocg vi körde ner direkt detta va på söndagen.. han va dålig men han tittade upp och han sa några få ord..

de sista han gjorde va att klappa mig på huvudet som han alltid gjort och mummlade "va nu tyst"

 

på måndagen kom jag tillbax och satt men honom hela dagen jag pratade med honom hela tiden om olika saker och jag hållt honom i handen... 

när kvällen närmade sig va jag tvungen att köra hem och Jacks bror kom för avlösning..

 

Jag han precis hem när de ringde från sjukhuset och sa att hans hjärta hade stannat.. att han inte fanns mera..

 

 

saknaden är ofantlig och jag önskar att vi fått lite mera tid tillsammans..

och jag önskar att jag aldrig åkt i från honom att jag suttit kvar med honom tills hans tid va slut...

 

 

 

 

Söta goa Gunilla!! Har du tänkt att det istället kan ha varit så att Jack kämpade för att hålla sig kvar medan du var hos honom, alla de timmar du satt där hos honom -och inte förrän du gått släppte han taget. ❤
Nu finns även Jack där uppe på ett litet moln och har det gott:)

Kram på dig vännen❤❤❤
/Annika