omattvarajag

När barnen va små så va men med dom alltid
man visste vad dom ätit och när dom sovit
Man visst när dom lekte med någon o man viste när de skulle komma hem

Med tiden ändras de lite och nu som tonårsmamma har man inte jätte mycket att säga till om
Jo jag menar att de är jag som bestämmer här hemma
Här har vi den filosofin att så länge de sätter benen under mitt bord bestämmer jag
eller vi
Även om inte Mannen är pappa så tycker jag att han har lite att säga till om..

Med tonåringar o deras bestämmande menad jag att man vet inte vem dom är med
bara att de ska "ut och träffa några"
visst litar jag på mina barn,, men de andra galningarna i samhället.. de som man få för sig vad som helst
De litar jag inte på..

Mina två äldsta har uppnått den åldern att de är myndiga
 ibland tycker de nog att jag inte ska lägga mig i så mycket
Jag är en orolig mamma o hade nog helst sätt att de satt hemma här hos mig varje helg
eller åtminstone tog med mig så jag hade full koll :-) Nu skojade jag då jag faktiskt fattar att barn/ungdommar måste
utvecklas av sig själva

kan dock inte släppa den helt de jag är rädd att något ska hända dom när de är iväg på natten..
jag vill att de ringer en gång under kvällen så jag vet läget lite
o jag vill gärna att de hör av sig när de kommit hem
Mellan tjejen har ju ett litet tag bott med sin pojkvän så jag ville gärna att hon sms att hon va hemma

Lika så nu när hon är hos sin pappa

lilla tjejen är hos mig mest så hon har jag ju oftast koll på när hon kommer hem eller var hon är
om hon inte är hemma..

De här att man som mamma har koll funkar inte längre på tonåringar för jag har ju inte koll

jag är inte den som vet allt om mina barn..
de har pojkvänner som de vill prata med
de håller på att bygga sig ett privatliv o där ingår väl inte jag?

klart att jag inte vill veta ALLT de sysslar med..

Jag har försökt att säga till mina flickor att de kan alltid komma till mig
jag ska fixa de jag kan.. vi kan stötta varandra för vi är ju familj..

vi bråkar tufft ibland här.. de är tuff kärlek mellan mor&dotter
liten tonåring tror att man kan göra allt.. men när mamma förklara att så är icke livet
är de på någotvis mitt fel..

Man blir ju inte arg o ovänn med människan man inte älskar
de är starka känslor..
man blir ledsen vid sånna tillfällen

men man måste tillsist prata om de..
kanske visar de sig att de va ett missförstånd
kanske är de så att mamma hade minsann rätt
o de kan ju vara så att mamma hade fel..

vi möts på halva vägen
o sen försöker vi gå vidare o tar lärdom av de vi varit med om..

jag älskar mina barn över allt annat.. utan dom hade jag inte varit något alls..

o visst jag skulle ljuga om jag sa att vi inte bråkar för de gör vi
men vi har roligt med..

de är inte lätt att räcka till.. men jag försöker ge var o en lite egen tid med sin mamms
I går va vi på Bioan med Lucas
Idag va vi på IKEA med Sophie,hon behövde ett nytt täcke o kudde..

så av allt som va kan man bara Hålla i Hålla AV Hålla ut...